Killarkillarkillar

Idag kom jag på en sak eftersom en viss Mrs M alltid tjatar på mig om hur jag kan leva utan killar. Jag kom fram till att jag sysslar inte med killar jag tycker är snygga för att det tjänar inget till. De flesta killar jag döör för kommer ju aldrig få upp ögonen för någon som mig så varför drömma egentligen? Man orkar ju liksom inte kämpa för saker man ändå vet att man aldrig kommer få. Eller har jag fel? Känns som att alla begär så mycket av en nu förtiden. Om man går ut osminkad är det socialt självmord så varför fan gör man det egentligen haha! Sen får jag panikdamp på mina kläder. Garderoben är ju helt full men inte finns det något vettigt man kan ha på sig. Inte undra på att alla killar spanar in dom sminkade med snygga kläder istället för lilla mig med konstig hy och mjukisbyxor.

Borde börja satsa lite mer för jag vill ha en kille som jag gillar och inte något halvdant bara för att hålla på med någon. Som en god vän sa till mig en gång "du blir sötare för varje dag man lär känna dig Linnea!". Om detta stämmer så borde jag nog börja storsatsa på riktigt med kläder för man känner sig ju finare och får bättre självförtroende när man har en trevlig outfit man är nöjd med. En trevlig outfit har man dock bara en av sju dagar i veckan vilket inte är OK. Trevliga outfits ska finnas sju dagar i veckan året om och det är inga konstigheter med det. Killar lägger nog märke till flickor med snygga kläder eftersom man helt enkelt ser bättre ut då. UTSIDAN GER INSIDAN EN CHANS helt enkelt och det är väll det jag borde lära mig att fatta. UT och shoppa är väll det ända som gäller tänker väll ni men nää det är inte så lätt. Jag och kläder passar liksom inte ihop på något sätt för jag tycks aldrig hitta något jag gillar. Borde börja designa eget för att sätta fräs på kärlekslivet. Sen så är det ju typ såhär att jag heller inte upptäcker killar som är svinsnygga eftersom att jag tycks gilla sådana som inte finns i dagens samhälle. Men faaen man får ge folk en chans för tänk om man hittar sin livskärlek? HAHA hela inlägget blev typ dubbelmoral men whaatta fuck det var skönt att skriva av sig.




När livet sviker

Nä fan jag känner mig inte på världens bästa humör idag. Har inte gjort det de senaste dagarna.. Har blivit så sjukt arg av mig och typ bara kännt att jag vill slå folk och skrika men nu känner jag mig mest ledsen. Finns så mycket att säga men jag kan inte sätta ord på mina känslor och tankar.

Nu har jag gjort lite skolarbeten och ska förhoppningsvis dra ut och spela fotboll med Carl. Senare ska jag träffa min efterlängtade Cassandra. Snart ett år sen typ uuuh vad saker och ting förändras. Det är fan sjukt. Folk man umgicks med hela dagarna har bara försvunnit helt ur ens liv.

Just nu känns det bara som att livet står helt stilla. Inget händer för min del och det känns som att jag lever någon annas liv när det egentligen är jag som borde göra hur jag känner och sluta tänka så mycket på andra. Liksom att jag ska göra så att allas liv ska glänsa. Känns inte som jag får så mycket tillbaka ibland när jag försöker vara den som alltid ställer upp.. Jag är trottsallt huvudpersonen i min egna film, i mitt egna liv och nu ska jag försöka spela in min film på riktigt. Så det känns bra för mig och inte någon annan. Jag vill bara inte såra någon och jag vet somsagt inte var mina känslor står. Hur fan ska man ta sig till när folk slutat lyssna på en?


Lyckorus

Det känns verkligen som det är vår. Ååååh blir så himla glad. Solen lyser, snön försvinner, folk är gladare, knoppar på träden, ljusare kvällar, kärlek och framförallt man har hela sommaren på sig! Jag äääälskar våren får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Idag har jag varit så himla glad och när jag såg en tjej med solglasögonen och vårig outfit skrek jag nästan till av glädje. Känslorna bubblar inom mig och jag gillar det.


MAT!

Åh nu när jag inte ska äta godis, chips, läsk eller tillochmed lingonsylt (inte pappa iallafall haha) så får jag sånt sjukt sug av att äta MAT. Jag vill ha mat hela dan varje dag och det är ju heller inte bra någonstans. Nu skulle jag kunna proppa i mig mackor och frukt, mmmm frukt och typ torkat kött. Vaaadfan som helst, blir helt tokig på mig själv. Men så är det väll med livet om man inte kan få något vill man ha något annat. Eller är det att det man inte kan få vill man ha? Yeeaah I dont know eller jo det gör jag men då går ju inte min teori ihop haha. Fy fan för fläsk mina vänner. Jag ska bli aneroxiabarn! :) *kommer aldrig gå men men*.


Visa framfötterna med skills

Nu ska jag skriva av mig lite om killar och deras beteenden angående kärlek. Idag så frågade jag en kille i min klass om han kunde knyta mina skridskor och visst kunde han det. Då blev alla andra killar helt galna och skrek Albiiin är Linneas bitch och lalala. Kevin la då in några bra ord och sa "tjejer gillar gentlemän och man måste visa att man gillar dom". Grejen är att killar behöver inte skicka 40 sms några ggr om dagen för man blir ju livrädd och tröttnar fort speciellt om man inte är så "in to the guy". Det räcker med att killen ger en ett leende och då har han gjort sitt, han har visat att han är intresserad och då är det tjejens ansvar att besvara det. Gillar man honom LE TILLBAKA, gillar man honom inte kan man peka fuck you och då är det över. Klappat och klart liksom vad mer finns att säga.

Dagens visdomsord:
Det är utsidan som ger insidan en chans, men det är insidan som utstrålar utsidans glans.


NY IDOL

Igår tittade jag igenom lite saker på youtube och fastnade för ett par filmer som några gjort. Typ musikal sak. Och killen som är med där sjunger så sjuuukt bra goddamn. Sam Tsui är världens nästa stjärnskott i typ Disney världen för han har ju typ en sån röst (vilket jag attraheras till heehe). Synd bara att han inte är världens snyggaste för det skulle vara pricken över iet. Fast han ser ju ut att vara asiat sååå vem veet vad som faller mig in hahaaaa.


Afraid

Det känns som jag börjat leva ett normalt liv igen. Eller jag visste inte att det inte var normalt för någon vecka sen men nu känns det som jag vet var allting står och att jag vet var jag själv står. Allt är inte så sjukt snurrigt men man blir ändå lite rädd att saker ska försvinna och bara rinna ut ur sanden.. Alla är så sjukt olika har jag kommit på. Därför är jag rädd att vissa personer kommer försvinna nu när jag har båda fötterna på marken. Jag vill inte det! Jag vill att det ska vara som det var förut men ändå inte jajaa, time will tell.

In to the wild

Börjar känna att jag tappar stinget. För faktiskt så säger jag bara saker nu förtiden utan att ens fatta vad dom betyder själv. Förut var jag fett smart och kunde verkligen säga svar på tal och äga alla små idioter som vågade sätta sig upp mot mig. Men min låga har slocknat... Kanske för att jag inte orkar bry mig längre eller kanske bara att jag har blivit allmänt osmart. Har haft mina aggressions problem i livet och något som verkligen hjälpt mig är meningen "du måste välja dina fighter". Visst måste man välja sina fighter men om man tappar stinget och en bit av sig själv är det väll värt att hoppa in i en osäker fight bara för att känna den härliga känslan av att jag har en snabb käft och kan troligtvis vinna det här? Jag tror fan det. För grejen är att jag är en tjej som vill hjälpa andra och kunna säga smarta saker. Känner bara att jag inte får någon feedback tillbaka alls. Om jag skulle berätta att jag fått en istapp i huvudet och svimmat av skulle antagligen personen bara "nämen hoppsan så det kan gå, men vet du vad som hände idag blablablablaaaa". Och jag lyssnar, nickar och försöker säga saker som möjligtvis hjälper. Jag kanske helt enkelt inte tycker jag säger bra saker för att jag själv inte får någon uppmärksamhet.

Inget händer nu förtiden eller allt händer alla men inget händer mig. Jag kanske borde börja ge mig ut på osäker mark bara för att få uppleva lite nya saker. Tar man inte saken i egna händer så kommer fan inte saken  ta tag i det själv. Det är något jag har lärt mig av mina 16 år på denna jord.

FUCK THIS SHIT IM GOING WILD!

Dagens tankar

Just nu är jag i stooort socialt behov. Känns som jag måste umgås med folk hela tiden så jag inte blir rastlös, joobbiigt. Orkar ändå inte gå ut och träffa folk i den här kalla vinterlandet. I-landsproblem verkligen...

Idag har jag gått i skolan sammanlagt 1 timma och 20 minuter. Kul liv verkligen... Blir fan lite irriterad på att min skola ligger så långt bort för om man nu slutar klockan tolv kommer man ändå hem runt kvart i ett och då känns det som hela dagen gått (y).

På tunnelbanan hem såg jag en kille. Man kan varken beskriva honom snygg, söt, het eller något alls men jag kunde inte ta ögonen från honom. Några i min klass satt och pratade på glatt om saker men jag verkligen slöt mig ute från hela världen. Kändes som en film HAHA! När fan kommer kärleken till mig egentligen? Jag orkar inte vänta länge till.

Nu hade jag tänkt att sätta mig ner och göra lite småsaker men jag vill verkligen träffa någon fast pallar inte fråga. ÅÅÅH!!

Ta mig till kärlek

Just nu känner jag att jag behöver någon. Någon man kan krama om och veta att man får en riktig kram tillbaka. Någon man kan ringa och prata i timmar med. Någon som får en att skratta för att veta att man mår bra. Någon man kan prata om djupa saker med och gråta om det känns jobbigt. Jag behöver någon som verkligen bryr sig. Någon som uppskattar mig för den jag är. Någon som jag inte skulle kunna leva utan. Någon som kan dö för mig. Någon man kan titta i ögonen och veta att just denna person är den underbaraste personen i ens liv. Jag behöver kärlek och jag behöver det nu.

FLIPPARE KÖR BARA

Idag har det bara varit en slappdag framför tvn. När en reklam som handlade om en kvinna som var 50 och hade hittat den rätta krämen för att få bort rynkor dök upp fick jag någon slags snilleblixt. Tänk när man är 50 och tittar tillbaka på sin ungdom och känner att man inte gjort tillräckligt och uppskattat hur snygg man såg ut i den åldern. Jag är inte nära 50 årsåldern men gaah vilken panik jag får när jag börjar tänka på sånt. Man borde göra det mesta av alla dagar och våga sig på lite saker som man säkert kommer komma ihåg som något bra när man är 50. Även fast det är liiiite crazyy så lever man ju bara en gång. Jag ska iallafall försöka våga göra lite mer saker, liksom impulssaker istället för att tänka igenom dom ett halvår så jag slipper sitta hemma i min villa när jag är 50 med tre barn och man och tänka tillbaka på mina ungdomsår och få ångest över att jag inte gjort något kul med dom.

Saker som ogillas stort...

... är:

  • När ett klädesplagg man gillar är spårlöst försvunnet
  • Att köpa jeans för det finns aldrig några som är snygga och passar en perfekt
  • Att prata i telefon med vuxna människor man inte känner bra för det blir alltid stelt och ibland fattar man inte vad dom säger
  • När alla pengar plötsligt är helt slut och man vet inte var dom tagit vägen

Snygg = dum?

Idag har jag verkligen varit skitsnygg! Tänkte imorse att nu när jag är fett snygg så kommer säkert massor med andra saker gå åt helvete och visst har det gjort det! Det hände en grej som fick mig att tappa talförmågan och det är i sådana tillfällen man verkligen borde prata, FAN! Sen nu när jag ringde frisören för att beställa klipp och slingtid kom jag självklart inte ihåg mitt mobilnummer så det blev alldeles tyst i telefonen och jag stammade fram några konstiga siffror och sedan kommer jag på att hon kan ta hemnumret istället så då stammar jag fram det. WHAT IS THIS SHIT? Kan man inte vara snygg och smart samtidigt eller måste man vara antingen eller. Så jävla typiskt. Och jag skulle träffat Carl idag men jag var galet trött då så vi avbokade det men nu är jag helt hyper och vill verkligen vara med någon men han svarar inte så jag försöker ringa Karin men hon svarar inte heller. VAD HAR MAN EN MOBIL TILL? Shitpommfritt... Alla andra bor ju så jävla långt bort och speciellt Minna, varför Gud? :'/

2010, ett år med nya tag

Ett nytt år med nya upplevelser, nytt drama, nya gläjdestunder, nya förtvivlande gråt, en ny chans till något man vill vara. Jag har alltid tyckt att nyår är väldigt överskattat. Folk lovar sig själva för mycket och sen när det väl skiter sig i början så struntar man helt totalt i löftena man skulle hålla. Men i år tänker jag faktiskt ge det nya året en chans.

Jag har ändrats så himla mycket under 2009 och jag känner att jag snart är den där personen jag vill vara. Jag ska ge mig en chans att hitta mig själv helt enkelt.  Något jag borde göra är att tänka mig för innan om jag verkligen ska säga saker för ibland när man gör det så får man världens klump i magen efter och tänker varför i helvete sa jag det där. Jag ska även sluta göra så mycket för andra utan göra det som jag känner att jag vill och det jag glädjer mig av att göra. Jag ska också sluta ta till mig så mycket av vad andra personer gör och säger eftersom jag oftast bara blir ledsen och sårad av det. Jag ska vara gladare och snällare mot dom jag verkligen älskar! Jag ska köra mitt race helt enkelt, det är trotsallt mitt liv och varför inte leva det som jag vill? PUNKT SLUT

Live for the moment, eller?

Idag när jag satt på tunnelbanan var det en kille som stod och åt en dubbelnougat. Den blev mindre och mindre och tillslut var den uppäten. Då klirrade det till i mitt huvud. Är det verkligen värt att äta något som bara ger en några sekunders njutning? Han såg ju verkligen inte gladare ut när han hade ätit upp den. Egentligen borde man hoppa över allt onyttigt och äta nyttigt och faktiskt bli mätt. Det tjänar man verkligen på i längden. Jag brukar alltid tänka att en liten chokladbit skadar väll inte men sen kommer jag på mig själv att ha ätit upp en hel chokladkaka i slutet av dagen. NEJ DET ÄR INTE OKEJ! Så nu när det gäller mat är det fan inte live for the moment. Nu ska jag leva för en snygg kropp och beach 2010!


Vart tog alla stunder vägen?

Man har nästan glömt bort hur det var för bara några månader sen. Några månader sen då man gick i sin gamla skola och den där känslan varje gång man gick in i den. Alla känslor är som bortblåsta på mig men i vissa stunder kommer dom tillbaka och då saknar man verkligen sitt gamla liv.
När det bara var jag och Karin, vi två mot världen. Gud vad mycket vi har gått igenom med varandra. Jag saknar den där känslan att en fredagskväll ha ångest över att inte ha något att göra och veta att Karin känner exakt som jag. Herregud vad jag saknar det!
Jag saknar mina gamla kompisar som man träffade varje dag, själva tryggheten att verkligen veta att folk tyckte om en och inte var med mig för att inte ha någon annan att vara med.
Jag saknar känslan på fotbollsplanen, bara springa och veta att det här är jag bra på och det är aldrig någon som kan ta ifrån mig det. Vilken jävla frihetskänsla.
Några månader senare och inget är sig likt. Jag kan inte direkt påstå att jag ogillar mitt liv som det är nu men det är alla dessa känslor som man saknar. Som man inte uppskattade då men nu skulle göra det mesta för att få känna igen. Jag saknar att känna mig som mig själv och ingen annan...


Att det aldrig kan bli rätt

Ibland känner man att livet rullar på och inget är jobbigt och ibland känner man att nää nu får det fan ta och hända något snart eller varför är det så. Ibland kan man inte ens sätta ord på sina känslor men man känner att något är jäävligt jobbigt. Just nu känner jag att livet inte är som jag vill att det ska vara. För det första har Karin och jag kommit fram till att man inte ska panikshoppa ett par fula jeans i Linköping. Man ska inte panikshoppa över huvudtaget och när man väl gör det kan man väll köpa något som ser någorlunda bra ut. Fan vi panikshoppar när vi shoppar normalt också, helt otroligt...

Sen är det alla dessa människor som bara jaa, jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner över mina sociala tankar. Kanske att folk ska snacka så himla mycket om saker. Det är nog svårt att ha koll på folk som man inte kännt sen man var liten. Och varför kan det inte finnas någon liten där ute som verkligen tycker om en istället för att ta någon som är snyggare än en själv (inom pojkvänsvärlden då).

Det är så himla mycket man bara vill förklara fast det inte går!

Dubbelliv

Det var ett tag sedan jag skrev. Födelsedagsfester och landställen är det som har tagit min tid. Jag har ju höstlov nu och det är superskönt. Snart är det skola igen och ja det säger väll sig självt, jättejobbigt! Jag vill bara vara med mina kompisar och göra vad jag vill. Inte känna mig tvingad till att umgås med folk jag inte känner så bra bara för att det är mitt nya liv. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv för just nu känns det verkligen som jag lever dubbelliv. Att ha helg är som en helt ny innebörd för mig nu.

 

 

 

 


Pengar kan inte spenderas rätt

GAAH! Har panikångest över var alla mina pengar tar vägen. Jag köper så himla onödiga saker hela tiden. Den här månaden har jag nog slösat 1500 kr på saker jag verkligen inte kommer ihåg. Hur fan är detta möjligt?! Den här veckan har jag redan slösat 110 kr på en sak som kan vara bra att ha men som är så jävla onödig egentligen. Och den där Mattias Bucht lurade mig på en tjugolapp! Imorgon tar jag den tillbaka mohaha. Sen får jag dåligt samvete för att jag lovar folk saker som har med pengar att göra och att jag inte vill bjuda på smågrejor till dom ibland men gör det ändå och gissa om mitt samvete är ännu sämre efter... Oh får försöka prioritera vad som känns bra och vad som känns mindre bra när det gäller att spendera mina pengar.


Time grabs you by the wrist

Nu fick jag inspiration av mitt förra inlägg till att skriva något djupare.

Idag slog det mig om hur mycket som har förändrats de senaste månaderna för mig. Hur snabbt allting går. Jag har slutat på fotbollen som jag hållt på med sen barnsben. Jag har börjat i gymnasiet. Börjat umgås med nya kompisar. Storebror börjat lumpen och flyttar kanske snart. Lillebror börjat i ettan och skaffat nya kompisar att vara med än mig.
Jag saknar de gamla tiderna då man hade mysiga familjemiddagar med HELA familjen och inte bara en del av den. Den tiden då lillebror faktiskt såg upp till en och ville leka hela tiden. Den tiden när man umgicks mycket med personer man kännt länge och som betyder något för en.

Därför borde man börja ta vara på tiden man har och inte bara titta förbi den. För snart kan det vara försent. Man ska heller inte leva ett liv man inte vill egentligen för man lever bara en gång och då ska man ta mig fan leva på riktigt!

Låten som fick mig att börja tänka:

Green day-Good riddance


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0