Varför varar aldrig något föralltid? Man säger och hoppas på att den där stunden som man gillar så mycket ska vara föralltid. Det kan vara vad som helst. En glass, en semester, en längre tid. Eller sig själv. Sig själv som person. Är det möjligt att förändras till någon man inte vill vara? Varken har lusten eller tycker om den man börjar bli? Jag intalar mig själv hela tiden att allt kommer bli som förut. Att jag kommer bli som förut. Men vad händer om den vägen har stängt sig och att jag inte kan hitta tillbaka till den jag faktiskt vill vara. Inget varar föralltid men det man inte har kanske aldrig kommer. Är det rättvist?
